< <
7 / total: 8

Kapitel 6: Kommunismen Lurar Gömt

Nämn evolutionsteorin i USA, och det första namnet som vanligtvis kommer upp i tankarna är den sena Stephen Jay Gould. Under åratal var han professor i zoologi och paleontologi vid Harvard University, skrev många böcker som supportade evolutionen och gjorde många framträdanden i media talandes om detta ämne. När det finns ett argument om evolution, citerar världsberömda tidningar som Time och Newsweek Goulds uppfattning. Hans böcker har en framträdande plats i bokaffärer och i giftshops på naturhistoriska museum.

Stalin ,Communists

Gould försökte täcka upp darwinismens brister och kompensera för dess vederläggning med tanke på fossila fynd. Såklart, lyckades han inte. Det är därför Professor Philip Johnson i Berkeley, en välkänd kritiker av evolutionsteorin, kallar Gould ”darwinismens Gorbatjov”. 114 Gould själv till och med erkände sin brist på framgång vid flera tillfällen (för mer detaljerad information se Darwinism Refuted:How the Theory of Evolution Breaks Down in the Light of Modern Science av Harun Yahya, Goodword Books, 2002).

Stephen Jay Gould,Marxism

Stephen Jay Gould, an ardent Marxist, was one of the most prominent Darwinist scientists in the U.S. When the USSR collapsed, he proclaimed that Marxism had only grown stronger.

Stephen Jay Gould var lika fäst vid marxism som han var vid darwinism, och erkände detta öppet. För honom, var marxism och darwinism två sidor av ett mynt. Darwin förklarar ”dialektisk natur” och Marx förklarar ”dialektisk historia”. Goulds tillgivenhet till darwinism var faktiskt resultatet av hans engagemang för den dialektiska materialismen. Rigoröst försvarade han Darwin eftersom ”Darwin tillämpade en konsekvent materialistisk filosofi till hans tolkning av naturen”. 115

År 1992, åkte denna berömda marxist-darwinist på en resa till Ryssland. Ett par år före hans resa hade östblocket delats upp; ett år tidigare hade Sovjetunionen kollapsat och kommunistpartiet existerade inte längre. Hela världen var övertygad om att kommunismen hade fallit. Men Gould tolkade händelsen annorlunda. Vid sin återkomst, förklarade han för reportrar att, ”Ja, den ryska verkligheten misskrediterar en specifik marxistisk ekonomi” – men fortsatte säga att Marx bevisats rätt angående ”giltigheten av den större modellen av punctuational förändring”. 116 Enligt Gould lever marxismen fortfarande.

Kommunismen Lever Också

peter singer

As long as Darwinism survives, so will dialectical materialism and Communism. Marxist-Darwinist scientists in the U.S. are proof of this assertion. At left, Peter Singer's A Darwinian Left.

Stephen Jay Goulds engagemang för darwinism är inte ett undantagsfall. Bland de välkända forskarna från det tjugonde århundradet som accepterar evolutionsteorin, har många varit marxister. Under första halvan av förra seklet var individer som Alexander Oparin och J.B.S Haldane passionerade marxister som utförde sina viktigaste experiment i evolutionens namn. Västerns evolutionistforskare som John Maynard Smith och Richard Lewontin är fortfarande ivriga försvarare av marxism.

Enligt dessa män, har darwinism och marxism samma betydelse. Varje teori bygger på en gemensam filosofisk grund: dialektisk materialism, som Marx tillämpade på historien, och Darwin tillämpade på naturen. Enligt dessa människor, är den allmänt erkända idén att kommunismen kollapsade tillsammans med Sovjetunionen och östblocket fel, bara ”en falsk tolkning av marxism” har fallit. Så länge den dialektiska materialismen varar, kommer en marxistisk förståelse av politik uthärda.

Denna idé accepteras av många individer och organisationer som fortfarande tror på marxismen. Medan Sovjetunionen och östblocket fortfarande existerade, separerade dessa samtida kommunister kommunistregimer från marxistisk ideologi. De kallade existerande kommunistiska regimer ”riktig” eller ”levande” socialism och hävdade att den socialistiska ideologin inte var en integrerad del av dessa regimer, även om de kollapsade, skulle den förbli.

Deras påstående – som fortfarande anses giltigt idag- är att enligt Marx måste ett samhälle genomgå särskilda evolutioner, avancera först från kapitalism sedan till socialism och slutligen till kommunism. Ryssland och andra kommunistregimer från det tjugonde århundradet, upplevde dock en plötslig passage från ett jordbrukssamhälle till socialism och utelämnade det mellanliggande kapitalistiska stadiet. Därför, enligt marxister, är det bara naturligt att dessa regimer inte lyckades. Idag, har dessa länder antagit kapitalismen, för att utvecklas genom ”stadiet av kapitalism” som Marx talade om. När socialismen äntligen kommer, kommer den att bli starkare och mer bestående.

Många som fortfarande tror på marxismen har antagit denna tolkning. Deras antal inkluderar ledande forskare från Stephen Jay Gould till europeiska kommunistpartier, från marxistiska intellektuella och journalister till separatistiska kommunistiska terrororganisationer. Därför är det väldigt fel att tro att kommunismen har gått till historien med kollapsen av Sovjetunionen och östblocket, och inte utgör mer hot för världen. Kommunism är ett politiskt uttryck för den dialektiska materialismen, så om denna teori lever, gör även kommunismen det. Om en viss filosofi är stark i ett samhälle, är det bara en fråga om att hitta en lämplig miljö för att göra sig politiskt inflytelserik. Om den dialektiska materialismens filosofi blir stark och utbredd kan sedan kommunismen – dess politiska aspekt- bli en inflytelserik kraft.

I dagens värld finns det i allmänhet en stark tilltro till demokrati och en liberal ekonomi. Men varje internationell kris i den liberala ekonomiska ordningen kan förändra människors tendenser och psykologi. Detta har hänt tidigare. Efter kraschen 1929, en allvarlig ekonomisk kris i hela världen ökade snabbt populariteten av kommunism och fascism i Europa. Kommunister tolkade den stora depressionen som en ”kollaps” av det kapitalistiska systemet och använde det som en möjlighet att lättare påverka massorna.

För närvarande har kommunisterna stor makt, särskilt i Europa. Kommunistpartier i Frankrike och Italien förbli starka och i val, får de en stor andel av rösterna. Nästan alla de forna öststaterna har socialistiska partier ledda av före detta kommunistiska partimedlemmar, som också får ett betydande antal röster. En ny internationell kris kan driva dessa länder att stärka sina socialistiska partier och därifrån, in i kommunistregimer.

Ryssland: En Framåt, Två Tillbaka!

En mycket smal linje separerar kommunism och fascism, vilket är som två motsatta sidor av den politiska fläkten. Varje ideologi har en liknande social och moralisk struktur och samma modell av ledarskap. Samhällsvetenskap omfattar vardera i samma klass som ”totalitära ideologier”. Totalitarism är en modell där staten styr samhället med propaganda, förtryck och rädsla, och där motståndarna avlägsnas genom de mest obarmhärtiga metoder.

Efter 1991, ändrades Rysslands politiska regim och politiska kultur inte så mycket. De gick bara från kommunism till en sorts fascism byggd på dominans av maffian. Grundläggande förändringar skedde endast i ekonomin och den sociala strukturen. Många människor blev rika mycket snabbt, men de flesta människors levnadsstandard sjönk. En växande klyfta bildades mellan de rika och de fattiga, och Ryssland förvärvade en ”brutal kapitalistisk” struktur liknande den för 1900-talets England. Med en svag statlig myndighet och uppkomsten av organiserad brottslighet, kom en slags ”feodal” struktur till.

Stalin ,Communists

Russian demonstrators shouting out slogans opposing Russia's new capitalist order and demanding a return to Communism.

Intressant nog, dessa två nybildade strukturer- ”brutal kapitalism” och ”feodalism” -fullgjorde villkoren för revolution enligt marxismen. Ur ett marxistiskt perspektiv, är Rysslands nuvarande struktur ”pre-kommunistiskt”. Kommunisterna som har majoriteten av rösterna att påverka statsmekanismerna, tror att i händelse av en internationell kris som skakar förtroendet för demokratin och en liberal ekonomi, kan kommunisterna vända denna teori till praktik. Ryssland kan återigen lätt falla i händerna på en kommunistisk regim.

Här märker vi en av kommunismens sluga taktiker: att skapa en ordning som uppstår ur nedbrytningen av sin egen kronologiska historia (övergången från kapitalism till kommunism). Av denna anledning, kapitulerade de det ryska folket i händerna på maffian och förberedde miljön för den kommande klassiska kapitalismen. De krossar folket med det system de har upprättat och försöker få dem att tro att det inte finns någon annan lösning än kommunism.

Å andra sidan, fortsätter kommunismen att existera i hemlighet. Rysslands nuvarande myndigheter är alla före detta kommunister, utbildade enligt Marx dialektiska materialism och har inte gett upp sina drömmar om en kommunistisk stat. Tvärtom, tror de att kommunismen måste utvecklas från den kapitalistiska fasen och titta på medan kapitalismen utövas eftersom de ser detta som ett krav för att vara en ”kommunist”. De stödjer och genomför för närvarande kapitalism vid just denna tidpunkt, eftersom de är verkliga kommunister.

De som har antagit principerna för den dialektiska materialismen har lätt för att framstå som kommunister ena dagen och fascister nästa, för att så småningom nå sitt mål. Eftersom målen för fascism och kommunism är samma-att förtrycka folk- är linjen mellan dessa två ideologier mycket otydlig. Den enda skillnaden är att kommunismen fortsätter sitt förtryck i hemlighet, under ”humanistiska” slagord, samtidigt som man försöker validera dess karaktäristiska förtryck och brutalitet.

Bakom dessa olika ridåer av sekretess, är kommunismen fortfarande vid makten i den ryska staten, som har en klassisk kommunistisk struktur. Sovjetunionens militära kontroll över de turkiska republikerna står fortfarande. Även i deras kapitalistiska system, fortsätter passionerade kommunistiska medlemmar att förtrycka folket. Deras antireligiösa och omoraliska förslag fjärmar samhället från dess moraliska värderingar och uppmuntrar det att avfärda Guds existens. Efter detta återstår ingen anledning för dem att inte acceptera kommunismen. Ryska kommunister, som fortfarande marscherar bärandes på affischer av Stalin och Lenin, har makt som inte kan föraktas eller underskattas. I hans 1904 bok, One Step Forward, Two Steps Back, förklarade Lenin att på vägen till ett eventuellt mål, måste det finnas ett tillfällig steg bakåt. Detta är hur kommunisterna betraktar Sovjetunionens kollaps 1991. I denna bok, skrev Lenin:

Ett steg framåt, två steg tillbaka. . . . Det händer i livet för individer, och det händer i historien om nationer och i utvecklingen av partier. Det skulle vara den mest kriminella feghet att tvivla ens för ett ögonblick på den oundvikliga och fullständiga triumfen av principerna för den revolutionära socialdemokratin, den proletära organisationen och partidisciplinen.117

Den Dialektiska Materialismens Smygande Taktik: Ett Steg Framåt Två Steg Tillbaka

De som tror att kommunismen kollapsade för några år sedan och inte längre är en fara idag, har väldigt fel. I enlighet med sin lära om den dialektiska materialismen, har kommunismen bara tagit en taktisk reträtt. Enligt Lenins bok, One Step Forward; Two Steps Back, måste kommunisterna ibland ta några steg bakåt och verkar dra sig tillbaka från sina mål för att uppnå dem. Kinesiska skolbarn får lära det ”dialektiska sättet att gå” - två steg tillbaka, tre steg framåt.

Ett konkret exempel på detta är det kommunistiska tänkandet om familjen. Enligt Karl Marx, grundare av den dialektiska materialismen, måste familjeinstitutionen avskaffas för att uppnå kommunism. I Communist Manifesto, skrev Marx och Engels, ”Avskaffande av familjen! Även den mest radikala flammar upp vid detta ökända förslag av kommunisterna”. 1 och fortsatte sedan att förklara sina egna skäl till varför familjen måste avskaffas. De föreslog att den ”borgerliga familjen” är beroende av kapital och privat vinning, och att när dessa togs bort (det vill säga efter den kommunistiska revolutionen), skulle också familjen försvinna. Familjen, hävdade de, skulle försvinna som en självklarhet när dess komplement försvann.

Lenin's book: One Step Forward; Two Steps Back

I sin bok, Origin of the Family, Private Property and the State, försökte Friedrich Engels visa att under den första perioden av människans historia, existerade inte familjen utan verkade först senare, som en konstgjord institution i syfte för exploatering. Enligt denna filosofi av Engels, skulle familjen tillsammans med staten och den privata egendomen försvinna när den kommunistiska revolutionen kom.

För att uppnå dessa mål, följer kommunisterna läran om den dialektiska materialismen. För att avskaffa familjen, behöver de en mäktig stat. Men för att en stat ska vara stark, måste först familjeinstitutionen vara stark. Genom att först ta ett steg bakåt, stärker de familjen och den kommunistiska staten växer starkt. Sedan, ett steg senare, avskaffar de familjen. 2 Kommunisterna bedrar folket genom att proklamera att kommunismen har kollapsat och att familjebanden har blivit starkare i Ryssland. Den dialektiska materialismens taktik betonas av Lenin i One Step Forward, Two Steps Back. Kommunismen har bytt färg som en kameleont och väntar, medan den förbereder ett lämpligt fundament.

Av denna anledning, måste det finnas en allvarlig kamp i riket av idéer med den dialektiska materialismen, kommunismens grundande filosofi, och med darwinismen-dess förmodade ”vetenskapliga” grund. Annars, kommer kommunismen som nu väntar i bakhåll, att ta sitt brutala och blodiga steg framåt.

1- Karl Marx och Friedrich Engels, Manifesto of the Communist Party, Moskva: Foreign Languages Publishing House, 1957, s. 79-80.

2- Dr.Fred C. Schwartz, You Can Trust the Communists to be Communists, Prentice Hall, 1960.

Mao Lever!

I Östeuropa och Ryssland, kan kommunistiska system som kollapsade under 1990-talet sannolikt komma tillbaka till livet. Men en annan typ av kommunism har aldrig kollapsat och fortsätter under uppkomsten av kapitalismen att vinna styrka varje dag. Denna version av kommunism är av det värsta och mest barbariska slag: maoism.

Efter att Sovjetryssland kollapsade 1991, störtades statyer av Lenin och Stalin från sina platser. Ryssland övergav kommunismen- förment. Men i Kina, har något sådant aldrig hänt. Från Maos död 1976 till idag, styr kommunistpartiet fortfarande.

Kina antog reglerna för en kapitalistisk ekonomi och har gjort stora ekonomiska framsteg som följd, men dess politiska system är fortfarande kommunistiskt. Och konstigt nog, Mao, mördaren av tiotals miljoner kineser, betraktas fortfarande av kineserna som en helig figur.

Mao lives

"Mao lives!" With these words, the January 10, 1994 edition of Time magazine characterized the political culture in China.

Den 10 januari 1994, publicerade Time magazine en artikel, ”Mao Lives!” och rapporterade om en pro-Mao massrörelse i Kina som de kallade ”Mao-mani”:

Mao för vanliga kinesiska är fortfarande en sfinx, en idol med hundra ansikten vars ord, som skrifter, citeras till nästan alla ändamål… En våg av retrochic har sköljt över landet när samlare ta upp inspelningar av Maos predikningar, liksom emblem, böcker, cigarettändare och även jojor bär hans bild. Inte alla souvenirer är krafs: cirka 5000 guld-och-diamant klockor till minne av hans födelsedag den 26 december, har sålts på lucky-eight till en uppseendeväckande siffra på 8888 yuan: $ 1530, eller 30 gånger den genomsnittliga månadslönen. . . . I den syd centrala provinsen Hunan, drar den Store Styrmannens födelseplats Shaos svällande siffror pilgrimer: mer än en miljon enbart under 1992. Staden har nyligen presenterat en 10 meter hög bronsstaty av sin favorit son. 118

År 1997 publicerade den amerikanska tidningen New Republic en viktig artikel med rubriken ”Mao mer än någonsin” som beskrev ”idoliseringen” av Mao i Kina:

Mao Zedong är fortfarande den centrala, dominerande gestalten i den kinesisk politiska kulturen: han är fortfarande en imperialistisk närvaro; han vördas fortfarande; han är till och med fortfarande häftig. Bevisen finns överallt i Kina. I en opinionsundersökning 1994, valde 40 procent av de kinesiska respondenterna Mao som sin favoritledare, jämfört med mindre än 10 procent för Deng Xiaoping. ”Dagens kinesiska ungdomar vet inte om, eller tar inte Maos misstag på allvar”, berättade Yan Jiaqi, en tidigare medlem av den kinesiska akademin för samhällsvetenskap, för Asiaweek.

”De tror att han var en stor ledare. De vet bara Dengs misstag”. På landsbygden har nya och massiva tempel byggts till Mao i Fujian och Guangdong, och ett annat tempel är under uppbyggnad i norra Shaanxi provinsen Gushiken. Templen besöks av partifunktionärer och bönder som tror att Mao kan göra allt från att bota sjukdomar till att garantera en god skörd. År 1993 begick flera arbetare på en Sichuanfabrik självmord på den hundrade årsdagen av Maos födelse - de var övertygade om att de skulle förenas med honom i livet efter detta.

Taxiförare i Peking och Shanghai har Maos porträtt dinglandes från sina backspeglar. Artister införlivar Maos profil i sina verk, och ett gigantiskt porträtt av Mao överskuggar fortfarande Tiananmen Square. Och, viktigast av allt, i partiet och på universiteten är inte den fashionabla politiska filosofin demokrati; det är den nya maoismen.

Mao har inte gjort en comeback. Han lämnade aldrig. Till skillnad från Tyskland eller Ryssland, har Kina aldrig gjort ett försök att konfrontera sitt förflutna; det har aldrig försökt att engagera sig i de-Maoification. Kommunistpartiet har motstått alla försök att konfrontera antingen skräcken av Det stora språnget i slutet av 1950-talet, när en Mao-skapad svält tog tiotals miljoner kinesiska liv, eller de av kulturrevolutionen, där statssanktionerat barbari nådde så långt att kannibalism uppmuntrades bland skolbarn. Ansträngningarna med att tala sanning om dessa frågor tystas ner: när till exempel Shanghai University journal Society 1993 konstaterade att 40 miljoner hade omkommit i Maos svält, återkallades numret av tidningen omedelbart.

Det som genomsyrar Kinas politik är det som genomsyrat den under de senaste femtio åren: en filosofi som blandar nationalism och kommunism och som bygger på legenden om Mao som grundande fader. 119

Så, vad betyder denna efter- Mao kapitalism? Är det ett avsteg från maoismen i Kina, eller stärkandet av den ekonomiska aspekten av maoismen? I samma artikel anges:

Till och med efter upplösningen av kulturrevolutionen, förnedringen av Maos fru och de andra medlemmarna i Gang of Four, levde kulten av Mao. Även om vördnaden, tills vidare, hade dragit sig tillbaka bland det kinesiska folket, fortsatte partiet att ockupera sig intellektuellt med maoismen. Två huvudgrupper uppstod, maoistiska fundamentalister (fanshipai) och nostalgister (huanyuanpai), som trånade efter guldåldern från 1950-talet. Partimaoisterna höll tron vid liv men med kulturrevolutionens barbari fortfarande färskt i de familjära minnena, kunde de inte fläkta med det öppet. För att den nationalistisk-kommunistiska filosofin maoismen skulle blomma fullt igen, behövde ett hot förekomma mot Kina, en händelse som skulle väcka den vilande rädslan bland folket att Kina kunde förlora sin storhet och falla offer för härjningarna i väst. Denna händelse inträffade den 4 juni 1989, då kinesiska trupper mejade ner elevdemonstranter på Tiananmen Square. I kölvattnet av Tiananmen, idén om Kinas nedgång i kaos och kollaps, uppmanade partiet att återuppliva idén om klasskampen… Kina, sade Jiang [Zemin], skulle fortsätta att driva de ekonomiska reformerna, men ingen skulle luras att tro att demokratisering skulle ske. Under Jiangs styre, har partiet på landsbygden främjat ”tanke reform” och maoist-liknande utbildningskampanjer har utförs.

Mycket av eldkraften för dessa försök att återställa maoismen har kommit från en grupp unga intellektuella, grupperade runt den äldre partimedlemmen Deng Liqun. Dessa marxistiska fundamentalister styr People's Daily, ministeriet för propaganda och många tidskrifter såsom Seeking Truth… Under 1995 och 1996, utfärdade de två ”tio tusen – Word dokument” och krävde en återgång till klasskampen och maoismen. 120 Självklart, dominerar maoismen fortfarande Kina. Det är inte bara ett arv av det gamla kommunistpartiets administratörer från Maos tid, utan ett levande arv för en yngre generation, fortfarande blint bundna till marxismen. Bönderna och de obildade massorna ser Mao som ett högsta väsen; de flesta intellektuella hyllar medvetet och sprider den marxist-leninistiska-maoistiska ideologin. Den kinesiska kapitalismen helt enkelt gömmer sig och stärker maoismen.

Kina är världens folkrikaste land, och dess ekonomi fortsätter att växa. Dess vapenproduktion är sådan att, under det tjugoförsta århundradet, är det tänkt att Kina kommer att konkurrera med USA som supermakt. Att ett allt starkare Kina fortfarande är maoistiskt med ”Mao-mani” blomstrande bland befolkningens 1,2 miljarder människor, visar återigen att kommunismen inte är död utan bara dold. Vad värre är, är att detta är maoistisk kommunism, den mest barbariska och brutala versionen.

Den Universella Maoistiska Rörelsen

Mao lever inte bara i Kina utan internationellt. Efter Sovjetunionens sammanbrott, har den internationella kommunismens tyngdpunkt skiftats till maoism. Kommunistiska anläggningar på plats i både Nordkorea och Vietnam, härskar fortfarande enligt maoistisk ideologi. Mest märkbart, har terrororganisationer i olika delar av världen antagit maoismen och begår blodsutgjutelse i Mao-liknande gerillakrig. Maoistiska organisationer från olika länder har gått samman i det som kallas ”Maoist Internationalist Movement”, samtidigt som de europeiska kommunistpartierna har fått stort stöd.

På den officiella webbplatsen för den norra cypriotisk-turkiska republiken, visas följande analys om International Maoist Movement:

Enligt statistik från International Terror Research Center, har det på senare år skett en märkbar ökning av antalet marxistisk-leninistiska-maoistiska terroristorganisationer. Källor som övervakar internationell terrorism rapporterar att maoismen bedriver intensiv aktivitet, i både ord och handling. Främst i sina universella mål och hänsynslösa anti-västern, antidemokratiska tankemönster bedrivs av maoistiska "tamilska tigrarna" i Sri Lanka, "Shining Path" i Peru, de Röda Khmererna i Kambodja och andra vars namn bara nyligen börjat höras.

Maoisternas mål är att sprida Mao Tse-tungs läror genom blodsutgjutelse och ersätta demokratiska regimer med en marxistisk-leninistisk-maoistisk stat genom väpnad kamp. Deras underliggande mål, så klart, är att sprida maoismen över hela världen.

Maoistiska terroristorganisationer från öst och väst möttes vid två tillfällen, i Amerika och Indien under 1996, och lovade att föra en politik för gemensamma åtgärder. Efter mötet i Amerika, bestämde de:

Att störta parlamentarisk demokrati i länder där de är verksamma.

För att nå sina mål, ska de inte döda bara soldater, poliser och medlemmar av statsapparaten, utan alla som inte är en av dem - utan undantag för barn, kvinnor eller äldre.

Att konstruera en centralistisk, enskild partiadministration där de mänskliga rättigheterna åsidosätts.

Att bygga en världsrevolution baserad på den marxistisk-leninistisk-maoistiska ideologin.

Ett annat viktigt beslut som fattades vid dessa möten var att bygga ett ”maoistiskt propagandacenter” för att lägga grunden för ”världsrevolutionen”. Detta centrum, känt som Maoist International Movement (MIM) tros vara aktivt i Kanada. Inom ramen som utarbetats av ”internationalist -maoisterna” förbereds publikationer som syftar till att provocera och hetsa folket i målländerna och skickas sedan till sina anhängare i länderna för distribution ... 121

Denna upptäckt, som bygger på solida bevis, visar återigen att maoismen är engagerad i en internationell insats. Det internationella kommunistiska nätet sträcker sig tillbaka till Röda Kinas blodiga diktatur och fortsätter som ett allvarligt hot mot världen.

Religion är kommunismens huvudsakliga blockering, och bara ett samhälle som lever nära förbundet med sin religion kan försvara sig mot kommunismens provokationer och bedrägerier. De med denna starka karaktär kommer att leda världen i det tjugoförsta århundradets kamp mot materialismen.

Slutsats

Kommunismen är fortfarande vid liv, och finns mitt ibland oss. Kommunistiska eller socialistiska partier kommer inte ha det svårt att träda till makten i de flesta av Östeuropas-och även i vissa västeuropeiska länder. Om de hittar lämpliga sociala villkor (som när nazisterna kom till makten i valet 1933 i Tyskland), kan de etablera en varaktig kommunistregim. Ryssland upplevde en utveckling från kommunism till fascism och därefter grym kapitalism, men eftersom gränsen inte alltid är helt tydlig mellan dessa ideologier, kan Ryssland återgå till kommunism som ett resultat av en social rörelse. Kina anser fortfarande maoistiska idéer vara den enda sanningen, och kommunismens inflytande är fortfarande starkt påtaglig på Kuba, i Nordkorea och Vietnam.

Dagens kommunism och implementeringen av taktiken ”ett steg framåt två steg tillbaka”, har tagit ett steg tillbaka. Den fortsätter sin verksamhet i olika länder under olika namn, och ger samtidigt intrycket av att den inte utgör något hot mot världen. Men genom att stödja ”konflikt” argumenten i dialektisk materialism, är kommunismen en oändlig källa till blodsutgjutelse. Oavsett under vilket utseende eller namn, anser den fortfarande den dialektiska konflikten som en oundviklig historisk lag och kan bara ge mänskligheten grymhet och elände.

Den försiktighet som måste tas är att torka ut det kommunistiska träsket som producerar denna fara. Annars, kommer kampen mot myggorna (det vill säga mot kommunistiska supportrar) en efter en inte vara till någon nytta. Så länge träsket inte torkat ut, kommer myggen fortsätta att kläckas i allt snabbare takt.

Om vi följer denna analogi, hur ska ”träsket” torkas ut?

Det gemensamma stödet för marxister, marxist-leninister, maoister eller någon annan version av kommunism (även fascism) är Darwins evolutionsteori. Som vi har sett, kallade Marx denna teori ”grunden i naturvetenskap för klasskampen i historien”. Engels ansåg Darwin vara Marx like, ur synvinkel av hans dialektiska materialistiska lära. Lenin och Trotskij påverkades båda av Darwin och efter att ha läst hans böcker, blev den unge Stalin- som studerade till präst- ateist. Maoismen och den kinesiska kommunismens intellektuella grunder är rotade i darwinism.

Den marxistiska studentrörelsen som skakade världen 1968 var inspirerad av Herbert Marcuse, en ideolog influerad av darwinismen och i synnerhet av Darwins idé om ”kampen för tillvaron”. 122 Listan över socialister som accepterade Darwin som guide skulle omfatta ett brett spektrum av namn, inklusive de revisionistiska marxisterna Karl Kautsky och Eduard Bernstein, och grundaren av den berömda Fabian Society som betraktas som källan till den engelska vänstern 123.

Utan darwinism skulle inte kommunism existera. Därför är det enda botemedlet för kommunismen som ensam kostade mer än 100 miljoner liv under det tjugonde århundradet, och som nu omorganiserar och förstärker i hemlighet, att motbevisa darwinismens vetenskapliga och filosofiska idéer. När det är fastställt att Darwins teori är helt ruinerad i vetenskapliga termer -att levande ting inte kom att ske genom evolution, utan att Gud skapade dem perfekt- då kan varken Marx, Lenin eller Mao, och inte heller de militanta som fäster affischer på väggarna och som utför handlingar av blodsutgjutelse, kvarstå.

Genom att utrota darwinismens svek, kommer brunnar av blodsutgjutelse som kommunism att förstöras. Folk kommer att återvända till Gud, vår sanna Skapare och Herre, och leva i enlighet med de moraliska värderingar Han har undervisat. Då, som kommenderas i vers 2: 208 i Koranen, kommer människor njuta av fred och säkerhet:

Troende! Ge er hän åt Gud i hel och full underkastelse [under Hans vilja] och följ inte i Djävulens fotspår - han är er svurne fiende.

 

Fotnoter

115. R.Payne, The Life and Death of Lenin, London:1967, p.609-610

116. Edward E. Ericson, Jr., Solzhenitsyn – Voice from the Gulag, Eternity, October 1985, p.23-24

117. Alan Woods and Ted Grant, "Marxism and Darwinism," Reason in Revolt: Marxism and Modern Science

118. Daniel C. Dennett, Darwin's Dangerous Idea: Evolution and the Meaning of Life, Touchstone, New York, 1996, p.309

119. V.I.Lenin, One Step Forward, Two Steps Back; http://www.marxists.org/archive/lenin/works/1904/onestep/ch06.htm

120. James Walsh, "Mao Lives!," Time, January 10, 1994

121. Jacob Heilbrunn, "Mao More Than Ever," The New Republic, April 21, 1997

122. Jacob Heilbrunn, "Mao More Than Ever," The New Republic, April 21, 1997

123. Northern Cyprus, Minister of Foreign Affairs and Defence, www.pubinfo.gov.nc.tr/h040199b.htm

7 / total 8
Ni kan läsa Harun Yahyas bok Kommunismen I Bakhåll online, dela den på sociala nätverk som Facebook och Twitter, ladda ned på din dator, använda den till era hemläxor och hemtentor, publicera, kopiera eller reproducera på era egna hemsidor eller bloggar helt gratis, utan några som helst upphovrätts avgifter, så länge ni hänvisar denna hemsida som referens.
Om denna hemsida | Gör till din hemsida | Lägg till favoriter | RSS Feed
All material kan kopieras, skrivas ut och distribueras genom hänvisning till denna hemsida
(c) All publication rights of the personal photos of Mr. Adnan Oktar that are present in our website and in all other Harun Yahya works belong to Global Publication Ltd. Co. They cannot be used or published without prior consent even if used partially.
1994 Harun Yahya www.harunyahya.com
page_top